Jag stressar upp mig själv. Så fort jag får tillgång till en dator eller när mailen vill fungera på mobilen är jag där och klickar. Inget nytt. Inte på profilen heller. Jag gjorde en video, publicerade den och trodde att saker och ting skulle gå lite fortare. Men fortfarande ingenting. Jag blir galen. Jag får ont i magen. På mitt CC-papper har jag 23/8 som avresedatum. Det vill säga om 25 dagar. CC flyttade fram mitt avresedatum med en hel månad. Jag förstår inte riktigt varför eftersom jag fortfarande inte har en familj att komma till. Det här gör mig galen. Jag får bokstavligen ont i magen. Jag vill att det ska dyka upp en match varenda sekund. Jag har inget tålamod. Gyyyy!

Jag kan inte förstå att det är min tur. Trots att jag ännu inte vet den exakta platsen eller det exakta avresedatumet, så vet jag fortfarande att jag en dag kommer åka iväg. Kan inte förstå att det är min tur att sätta fötterna utanför Sverige. Det här är någonting jag har drömt så himla länge. Att få växa som person. Att få ta fullt eget ansvar och att bara få ta en paus i vardagen. Jag kommer studera på ett amerikansk college, jag kommer (förhoppningsvis!) få massa nya vänner, från hela världen. Jag kommer bli en del av en ny familj, som tror på mig och som lägger hela sitt ansvar på mig. Jag ska packa. Jag ska vara borta i 13 månader. Jag kommer inte andas svensk luft på 13 månader. Närmare 400 dagar. Detta betyder även att jag kommer vara borta från alla närmare 400 dagar. Utan min familj. Utan mina vänner. Utan det som gör att jag känner mig hemma. Jag måste börja om på nytt, jag måste mogna.

Jag försöker sakta förbereda mig för detta, mentalt. Dock har jag ingen som helst aning om hur det kommer kännas när dagen väl kommer. När jag står på Arlanda och ska säga hejdå till alla. När jag vet att jag inte kommer träffa dessa människor på otroligt länge. Vad gör jag om någonting händer här hemma? När jag befinner mig tusentals mil bort? Vad som helst kan hända, och det betyder att jag inte kommer finnas hemma vid den tidpunkten.

Fast jag försöker inte tänka så. Om. Det finns förtillfället inget om. Jag ska iväg. Jag ska till usa. Jag kommer bo i usa. Jag har drömt om detta i flera, flera år och nu äntligen ska det bli sant. Jag ska till usa.

Nej inte har jag något att skriva. Egentligen. Det är helg. Jag har jobbat halva min tid. Jag har fikat och umgåtts med vänner. Det har vart sol, det har regnat. Det har spelats fin musik ur ipoden, min enda vän dom 25 minuterna i bilen på väg till jobbet. Trasig radio. Jag har promenerat, som jag har promenerat! Jag är just nu även på väg ut för en promenad. En långpromenad. Med grannen. Vi ska grilla, eller bara äta något. Jag känner mig sällskapssjuk, trots det att jag nyss duschat och ser riktigt hemsk ut. Jag använder inte min kamera så mycket som jag borde. Den åker med ikväll. Jag lämnar dig inte hemma igen baby.

Jag hade rätt. 2 timmar senare och jag känner mig mörbultad. Ensam. Om livet var som en film skulle saker och ting se annorlunda ut. Däremot vill jag bestämma slutet själv. Jag vill ha honom. Så otroligt mycket. Jag grät igenom större delar av filmen men jag antar att det är ok. Klart man blir rörd. Påverkad.

destiny can sometimes be our biggest problem.

jag hade massor jag skulle skriva och bilder jag tänkte publicera. Men. Jag har kollat 3 minuter och 43 sekunder på "remember me" och jag gråter redan. Dom kommande två timmarna kommer bli tunga, känner jag redan. Har inte kollat på fina kärleksfilmer på länge och det kan hända att min förtillfälle otroligt goda humör kommer se helt annorlunda ut efter filmen. Jag kan återkomma senare.

Åh, jag har haft en toppenhelg och jag vill inte riktigt inse att den snart är över. Nu är det en ny arbetsvecka. Tack och lov trivs jag som fisken i vattnet på jobbet och längtar lite efter barnen. Helgen har som sagt vart toppen och har bjudit på utgång båda kvällarna i en stad som jag vanligtvis inte föredrar. Dock har jag insett att Eskilstunas uteliv är trevligt och att jag mer än gärna fortsätter i dessa spår. Det är bra med nya städer, nya ställen och nytt folk. Nästa steg är att även förflytta tjejerna med mig. Jag längtar redan tills nästa helg och hoppas på att den bjuder på härligheter. Jag kan inte med ord förklara hur lycklig jag är att min granne är hemma igen. Som jag saknat henne och hennes humor. Hon har en positiv inverkan på mig och det gillar jag.

Om 9 timmar börjar jag jobba igen.
Godnatt.

jag lever.
jag älskar mitt jobb.
jag älskar småbarn.
jag mår illa.
jag har ätit för mycket.
jag är trött.
jag är inte trött.
jag är danssugen.

helgens planer känns great.
vi ska dansa i eskilstuna a.k.a äckeltuna.

dansa dansa dansa.

jag tar massa bilder.
jag orkar inte lägga in bilder.
jag älskar min kamera.
jag är slö.

jag är trött.
jag vill sova.
jag vill vara vaken.
jag vill kramas.
jag vill breda ut mig.

jag njuter.
jag är osäker.

jag har ont i fötterna.
jag älskar dagisets barn.
jag älskar lekkparker.
jag vill vara liten igen.
jag vill vara 2, söt och liten.
jag vill ha rosa toffsar.

jag vill vara rik.

Eftersom min dator kommer dö inom de närmaste 5-7 minutrarna och jag har lovat min vän att skriva, så rör jag ihop något snabbt. Jag vet inte vad det är för fel på päronens sovrum, men datorn lyckas alltid blir grymt överhettad och bestämmer sig helt plötsligt för att inte fungera längre. Frusterande. Jag hostar. Klockan är 20 minuter innan tolv och det är fortfarande 30 grader på den här våningen. Man ska då icke klaga på värmen, MEN GY vad varmt det är. Tack och lov för takfläkten, vilket jag under tidigare inlägg nämnt. Man är svettig från topp till tå. Idag har jag duschat 3 gånger. En gång innan jobbet, en gång innan jag gled över till grannen och en gång för ungefär 10 minuter sedan. Jag blir svettig helt enkelt. Varmt. Idag har jag legat under den normala humornivån. Jag har hostat som en gris och jag är helt utmattad. Så jag ber om ursäkt för att eventuella irriterande blickar jag givit under dagen, jag skyller helt enkelt på värmen.

Nu har jag skrivit i ungefär 2-3 minuter, vilket ger mig ett par minuter kvar. Datorn börjar redan bli varm.
Än så länge, inget svar från usa. Tydligen ska man koka ihop en video. Att själv sitta framför videokameran och dessutom prata engelska OCH lägga på ett par extra glada miner känns lite läskigt. Jag funderar på om jag ska skriva ett manus först. Lära mig det. Sen prata. Försöka. Måste fixa detta innan söndag. Påminn mig.

Dessutom blir jag fortfarande förvånad över hur mycket mitt eget humör kan förändras och hur annorlunda saker och ting kan bli på bara ett par korta sekunder. Jag kan inte bestämma mig för om jag är den blyga eller den icke-blyga tjejen. Det pendlar. Känns otroligt lustigt. Kan ha med värmen att göra. Jag blir så fruktansvärt matt i solen.

En annan sak som är lustig är att jag varje dag betalar 20 kronor för parkeringen på jobbet.
20 kronor gånger 20 dagar är 400 kronor, i parkeringspengar. Men min heltaskiga timlön är
detta en katastrof! Skulle jag dock skramla ihop mynt, kan jag komma undan med 12 kronor.

Magen orkar inte hostar mer. Funderar på att svälja extra mycket av hostmedicinen som innehåller morfin och få mig en riktigt natt med sömn. Synd att klockjäveln ringer vid 5 imorgon. Det spelar ingen roll att jag efter klockan 5 kan somna om ungefär 2 timmar, för inte är man piggare när man vaknar då inte.

Jag skyller på värmen.

Svar ja. Första dagen på jobbet och jag är mycket nöjd. Förutom det att jag kom till jobbet i jeans och svart tröja. Självklart spenderas dagen utomhus och gissa om det blev varmt. Att få jobba med barn var precis som jag trodde, underbart. Dom bryr sig inte om att jag är ny, utan jag är lika mycket "frööööken!" som den övriga ordinarie personalen. Vilket jag personligen inte har något emot. Idag har jag tjänat 487 kronor. Jag har kass timlön men det gör inte så mycket.

Jag vattnar som en galning. Den här veckan när familjen befinner sig på Kreta har jag ansvar för 2 saker. Katter och blommor. Jag lyckas rätt bra med katterna, men blommorna dessvärre slokar och har sig. Jag vattnar. Dom dör. Jag undrar om blommor kan återställa sig, efter det att dom har blivit torra? Om dom "mjuknar" upp efter lite vatten?

Jag älskar att verkligen få ta hand om mig själv. Jag tar hand om katter och om huset. Jag är helt själv och det är jätte skönt. Jag kan göra vad jag vill. Jag kan äta när jag vill, vad jag vill. Ikväll består middagen av apelsinjuice och kavjarsmörgås. Om ni ville veta. Nu vet jag inte vad jag ska skriva.

Jag har haft en fin ledighet. Jag har spenderat den framför grannens pool och bara tagit det lugnt. Jag tycker om att vara ledig och att kunna umgås med vänner. Nya planer har tagit kraft. Sverige och högskola ligger inte på högsta prioritering. Resa och äventyr kommer först. Imorgon börjar jag jobba. Jag har fått otroligt bra jobb dom tidigare sommrarna. Vilket gör att jag funderar på hur denna sommar ska bli. Stora frågan är, kommer jag trivas på jobbet. Förmodligen. Jag får leka med barn i 4 veckor. Kan det bli bättre? Jag jobbar en vecka och tänker ta den kommande helgen med storm. Det ryktas både vin och utgång. Jobb på vardagarna och så galenheter på helgerna. Om 2 månader kan jag befinna mig på andra sidan jorden, det är dags att ta vara på det här.

Det är fortfarande 30 grader på övervåningen och nu ska jag sova.
Tacka vet jag gud för takfläcktar.

Jag är glad att min vän är hemma igen.

Hur galen blir man inte när ens internet helt plötsligt slutar att samarbeta. Speciellt när man sett halva avsnittet av ANTM och allt börjar att hacka upp sig. "If i'm nervous? Ofcourse I'm nerv-nerv-nerv-nerv-nerv-nerv-nervous". Ungefär så har det låtit de senaste minuterna. Klockan är redan super mycket och jag vill bara kolla klart för att se vem som vinner.

Annars har jag så himla mycket tankar inom mig som jag så himla gärna vill skriva ner. Så fort jag börjar försvinner allt. Alla tankar och lusten att dela med mig. Just nu är jag inne i den perioden när jag vill hålla mig sysselsatt, samtidigt som jag inte vill göra direkta planer, samtidigt som jag får panik om jag inte vet jag ska göra. Jag vet varken in eller ut vissa dagar och jag blir trött på allt. Samtidigt känns det som om livet hoppar av glädje. Min granne är hemma igen och vi kan äntligen börja umgås igen. Jag börjar jobba om ett par dagar vilket ska bli himla spännande och jag uppdaterar mig au-pair hemsida var femte sekund ihopp om att någonting nytt har dykt upp. Just nu är jag mer redo än någonsin för att lämna landet. För att träffa nya människor, få lära känna en ny kultur och bara ta en paus ifrån Sverige ett år. Jag vill skapa äventyr. Jag är trött på vardagen. Jag är trött på spendera dagarna i soffan. Jag är trött på att inte göra någonting och jag är allmänt trött på mig själv. Jag behöver växa som person och jag behöver hitta mig själv. Om två, tre månader lämnar jag allt detta bakom mig. För att sedan återvända efter ett år och vara en ny människa. Jag ser framemot att få klara mig på egen hand. Att få ta eget ansvar och klara av saker och ting på egen hand. Att få växa som personen Rebecka. Nu försvann suget att skriva igen. Jag går parallellt i upp- och nedförsbackar, hela tiden. Trots detta är jag himla lycklig i kroppen. Jag saknar mina tjejkompisar och jag vill bara att dom ska veta hur otroligt fina dom är.

jag vill bara tala om att jag känner ingenting för människor som utsätter djur för fara. Jag vill bara låta lite geeky och dela med mig av det. Stressar du upp en tjur och förväntar dig att den ska behandla dig väl tillbaka är du rent sagt dum i huvudet. Jag blir riktigt arg när jag ser program på teven som mer eller mindre försöker få oss att tycka synd om människan som utsattes för skada. Men djuret då? Nu låter jag riktigt fånig men gud så arg jag blir.

Annars vill jag tala om att jag lever, för den som undrar.
Jag spenderar dagarna tillsammans med Astrid. På måndag
börjar jobbet och från och med imorgon är det FF i huset.

Först måste jag få skriva att jag är besviken. Besviken på att mina bilder inte alls blir lika fina när dom väl ligger på datorn som när dom fortfarande befinner sig i kameran. Då ser bilderna super skarpa ut. Tills som kommer in i datorn. Då skulle många av lika gärna kunna vara tagna utav en digitalkamera. Detta betyder att 1. jag måste lära mig de manuella inställningarna och 2. jag måste lära mig de manuella inställningarna. Jag trodde jag kunde lägga handboken åt sidan, men tydligen inte.

För det andra måste jag säga att jag är lycklig. Den senaste veckan har vart galen och mest bestått utav drickande och skrikande. Det har vart varmt, svettigt och helt underbart. Mer behöver jag egentligen inte säga, eftersom 98% av mina läsare (det vill säga mina tjejkompisar) också befann sig på festivalen och redan upplevt det. När jag ändå är igång vill jag tacka er för en underbar vecka.

Idag har jag befunnit mig i mexico. Det har iallafall känts så. Astrid är hemma och det känns himla bra. Jag har saknat hennes humor och våra sena kvällar. Nu svettas jag bokstavligen som en gris. Det är varmt i mitt rum. Jag vägrar dock att öppna fönstret då jag inte vill spendera natten tillsammans med alla dessa myggor. Imorgon tar jag med mig mexikanen och åker och inhandlar en fläkt. Den gör jag gärna sällskap med. På grund av det jag nämde tidigare lägger jag inte upp några bilder. Istället ska jag ta mig igenom en hel bunt utav au pair papper. Yes. Jag är antagen och matchningsprocessen är i full gång. Ya me quiero ir a U.S!!! Ni anar inte hur mycket papper jag har. Handbok dit och avtalspapper dit. För att hålla mig vaken har jag en marabou i frysen. Den blir godare då.

Vi säger godnatt istället.