BYTER BYTER BYTER

Nu lägger jag den här bloggen på hyllan och påbörjar, i och med min kommande resa, en ny blogg.
Denna kommer dock vara lösenordskyddad (på grund av publicering av värdbarnen).
Jag har ingen aning om vem som sitter på andra sidan skärmen och läser detta, men är den personen intresserad av den nya bloggen (och min resa), så släng in en kommentar här nedan så skickar jag lösenord till den nya.

((( Ursh så fånig jag låter! )))


it's only nineteen days left

Innan jag började skriva tänkte jag; Försök att inte endast prata om usa. Jag började skriva, kom en bit och ser att det enda jag pratar om är just det. Jag har ingenting annat att prata om. Jag tror jag sakta men säkert börjar förstå vad som faktiskt händer om..19 dagar. Jag blir alldeles konstig i hela kroppen. Nervös. Får ont i magen. Samtidigt vill jag ingenting annat än att åka. Jag har pratat med mamma. Jag har pratat med pappan och jag har tillochmed pratat med barnen. Jag har sett bilder på huset. Jag har sett bilder på mitt rum. Jag har fått schema. Jag har pratat med deras tidigare au pair. Jösses. Jag åker snart. Frågan; Vad tusan har jag gett mig in på? Dyker upp då och då, men frågan betyder ingenting negativt. Jag är redo och jag är väl medveten om det, det är bara det att det känns konstigt att jag äntligen ska få åka.

All pappersgöra och annat har minskat radikalt.
- Skicka in polisutdrag, check.
- Skicka in internationellt körkort, check.
- Skicka in Agreement, check.
- Lägga på brev till barnen, check.
- Göra visumansökan online, check.
- Ta foto till visum+körkort, check.
- Köpa nya resväskor, check.
- Köpa alla kläder som behövs, check.
- Köpa nya vinterskor, check.
- Köpa presenter till familjen, check.
- Gå till ambassaden, nästa vecka.
- Beställa personbevis, check.
- Betala in visumavgift, denna/nästa vecka.

Det börjar gå bättre. Känns som om jag har lite mer kontroll på läget. Vi sätter stopp där tror jag. Ikväll ska jag på möte. Onlinemöte. Hur spännande låter inte det?


"Something you will learn when you get older is that men are just like babies when they're sick

När folk frågar mig var jag ska spendera hösten, och hur det är efter gymnasiet, det vill säga - vad ska jag göra nu? Och jag svarar och berättar om mitt kommande år i usa, så frågar folk alltid, "men Rebecka, är du inte glad?". Jag är glad och lite till. Den lyckan jag känner inom mig går inte att beskriva med ord. Jag känner den, men jag kan inte förklara den och jag har svårt att visa den ibland. Varför. Jag kan själv inte tro det. Att jag, just Jag, ska flytta till usa om 24 dagar är obeskrivligt. Försök själva. Hur mycket information jag än läser om det, så kan jag inte förstå det. Men lycklig är jag, om ni bara visste. Folk som verkligen känner mig vet att det här är någonting jag velat gjort för så länge. Att jag nu ska få göra det känns utom räckhåll. Jag inser att det kommer hända, men jag kan inte förstå det. Jag önskar att jag kunde visa er bilder på barnen. Men eftersom jag inte pratat med mina värdföräldrar om att publicera bilder online än, så undviker jag det och respekterar det. Jag ler när jag ser på bilderna. Jag har en liten rutin innan sängdags. Läsa något fint mail från min värdmamma. Och kolla på bilderna. Idag slog det mig även. Vad gör det om jag är den enda barnflickan i området? Det betyder ju endast att jag kommer behöva lära känna amerikanska vänner. Och hur länge har jag inte velat gjort det? Allt känns som en overklig dröm.

Jag kan ta med mig barnen på skogpromenader. Vi kan ta med oss hunden ut på en promenad. Vi kan slå upp för picknik. Vi kan gå till stranden. Vi kan åka skidor. Vi kan spendera timmar i deras enorma leklada. Sen kan jag ta bilen till människor jag läst känna. Jag kan lära känna min värdmamma i gymmet. Min värdmamma är härlig. Så himla härlig. Hon är ett levande bevis på att amerikanen är social och trevlig. Alltid har hon något att berätta. "Something you will learn when you get older is that men are just like babies when they're sick". Jag tycker om henne.

Så svaret på eran fråga. Jag är lycklig. Jag är så pass lycklig som jag kan vara. Det enda som fattas just nu är 25 oktober 2010.

RSS 2.0