Innan jag började skriva tänkte jag; Försök att inte endast prata om usa. Jag började skriva, kom en bit och ser att det enda jag pratar om är just det. Jag har ingenting annat att prata om. Jag tror jag sakta men säkert börjar förstå vad som faktiskt händer om..19 dagar. Jag blir alldeles konstig i hela kroppen. Nervös. Får ont i magen. Samtidigt vill jag ingenting annat än att åka. Jag har pratat med mamma. Jag har pratat med pappan och jag har tillochmed pratat med barnen. Jag har sett bilder på huset. Jag har sett bilder på mitt rum. Jag har fått schema. Jag har pratat med deras tidigare au pair. Jösses. Jag åker snart. Frågan; Vad tusan har jag gett mig in på? Dyker upp då och då, men frågan betyder ingenting negativt. Jag är redo och jag är väl medveten om det, det är bara det att det känns konstigt att jag äntligen ska få åka.

All pappersgöra och annat har minskat radikalt.
- Skicka in polisutdrag, check.
- Skicka in internationellt körkort, check.
- Skicka in Agreement, check.
- Lägga på brev till barnen, check.
- Göra visumansökan online, check.
- Ta foto till visum+körkort, check.
- Köpa nya resväskor, check.
- Köpa alla kläder som behövs, check.
- Köpa nya vinterskor, check.
- Köpa presenter till familjen, check.
- Gå till ambassaden, nästa vecka.
- Beställa personbevis, check.
- Betala in visumavgift, denna/nästa vecka.

Det börjar gå bättre. Känns som om jag har lite mer kontroll på läget. Vi sätter stopp där tror jag. Ikväll ska jag på möte. Onlinemöte. Hur spännande låter inte det?