Sweden - Munich - New York

                         
Ja men se så trevligt. Även flygbiljetterna till den 25 oktober har anländit. Tråkigt att vi blir splittrade på två olika flygtider. Vi har besämt Sverige möte på skolan däremot. Kommer bli finfint. Jag börjar göra upp planer på vad jag ska göra på dagarna. Det är inte långt kvar men samtidigt hittar jag inte på saker att göra. Jag inväntar visum papper som ska fyllas i. Har hört rykten om att allt som har med visumet att göra är crazy. Tills dess ska jag rensa garderoben. Vad ska med och vad ska stanna? Ja. Mer än så har jag inte riktigt kontroll på. Så är det.


Lots of love from your au pair, Rebecka.

Updates: 25 oktober, det vill säga inte den 18 oktober och inte på min bästa väns födelsedag, kommer jag flytta till usa. Efter många försök med att få saker och ting klara innan den 18e, misslyckades vi och bestämde att 25e skulle fungera lika bra det datumet också. Problemet är att jag kommer rätt så olägligt mitt i halloween helgen och alla dess partaj. Då min värdmamma har fullt upp med både detta och jobbet, finns det risk för att ingen från familjen Hood står på flygplatsen när jag kommer. Istället kan det vara så att min kontaktperson (LCC) kommer och hämtar mig. Om detta heller inte skulle fungera, skulle familjen skicka en "limo" till flygplatsen som hämtar mig. Jösses tänkte jag, lyxigt. Ända tills pappa sticker hål på glädjebubblan och menar att en "limo" lika gärna kan vara en vanlig taxi. Jag har dock valt att inte tro på det han säger. Jag avslutar brevet med meningen; "Lots of love from your au pair, Rebecka"

Jag håller garanterat med Anna om inlägget nedan och den spexade väskan. Tyvärr är den redan tillbaka på sin hylla i affären. Jag hittade nämligen en ny idag. En med sämre utseende, men det större mått, vilket passar mig betydligt bättre när jag ska packa för ett helt år. Idag har jag samlat på mig vuxenpoäng då jag införskaffade mina allra första (och sista) gortex-kängor. All heder åt värmen och vattentätheten, men tyvärr är inte alltid utseendet på dessa skor speciellt frestande. Men snö + barn = gortex-kängor. Även cabinväska, vattentät jacka, fleecetröja och ett dussin långärmade tshirtar är redan placerade i resväskan. Jag har insett att allt det här med packning inte kommer bli en enkel match. Efter min uträkning kan jag konstatera att jag har dubbelt så mycket packing som plats för packning. Till höger om mig har jag ett nyskrivet brev med överskriften "Dear C och E". Det är svårt att formulera sig rätt eftersom att brevet vänder sig till en 6 och 3 åring. Det är positivt om kidsen förstår vad deras au pair skriver.

Mitt nästa steg inför min resa är att i godtid (ikväll) börja med att sluta vända på dygnet.
I helgen väntar både fika med bästa vännerna och en härlig utgång för att fira att någon
visst fyllt år. Våran gängmedlem är hemma efter 3 veckor i Turkey och det börjar bli dags
för att ta vara på den sista tid vi har tillsammans (nej ingen ska dö). Mina gängmedlemmar
betyder obeskrivligt mycket och jag undviker att tänka på dagen då jag faktiskt kommer att
bo flera tusentals mil bort. Det kommer ta tid att vänja sig utan dom.

För övrigt är jag extremt hungrig. Då familjen redan sover (vid köket) för jag nöja mig med
tuggummipåsen jag har i väskan.

Ändring




Ändring. Nu är det bestämt. 25 oktober. Bara bra för mig, då jag får åka med andra tjejerna samtidigt. Jag har inhandlat snyggaste resväskan. 1 månad och 3 dagar.

På bästa väns födelsedag

18 oktober 2010.
Sverige - Usa


Camden, Maine.

Ser ni bilden ovan? (lugn, den ska fixeras en aning) Om ni missade den så titta ett par centimeter uppåt. Egentligen ska det väl stå "blivande au pair", för det är sanningen. För en vecka sedan var jag fortfarande oerhört nere. Dagen efter fick jag min allra första match med en värdfamilj och idag, en vecka senare har jag fått beskedet om att jag är välkommen till deras familj. Jag är fortfarande i chock. Jag vet inte hur jag ska hantera det här. På ett positivt sätt. Om 1 månad och 6 dagar kommer jag förmodligen lämna Sverige för ett helt år. Jag kan inte förstå att det här äntligen är klart. Drömmen.

Jag kommer ta hand om 2 barn. En 6årig flicka och en 3årig pojke, förmodligen världens sötaste barn. Nu ska jag börja förbereda allt. Det vill säga läkarbesök, polisregisterutdrag, köpa den största resväskan som finns, inhandla vinterkläder, köpa presenter, skriva brev, baka cupcakes. Jag startar detta med att träffa en tjej i Eskilstuna över en fika som också kommer åka 25 oktober. Vi ska sällskapa under vår resa till New York. För jag kommer bo i New York om 1 månad och 6 dagar. Jag tror fortfarande att jag drömmer.

2010-09-17

Jag skulle inte vilja påstå att oron direkt lägger sig. Tvärtom. Nu väntar jag inte efter ett mail. Nu väntar jag på ett Ja. Det känns säkert men ändå inte. Jag vill skriva och förklara, men vill inte verka för framåt. Pratar dom med andra? Vad tycker dom om mig? Funderar dom på ett Ja? Kommer dom höra av sig inom det närmsta dagarna och säga Nej? Jag vet inte och jag tycker inte om att inte veta. Under en film finns möjligheten att spola fram, hoppa över minutrarna i mitten och bara se på det du vill se. Riktigt så fungerar det inte nu. Jag kan inte spola, hur mycket jag än vill. Jag kan inte se ett Ja framför mig, samtidigt som jag vägrar att tänka på ett Nej. Och värst av allt? Jag väntar inte på ett Ja för att få komma iväg. För att jag vill lämna Sverige och åka till usa. Jag väntar på ett Ja för att jag vill till just Denna familj.

say what you need to say

             
Nej dra mig baklänges så tråkigt jag har det. Jag blir skyldig er pengar om ni på allvar kan kolla på bilden och inte gäspa. Omöjligt. Ikväll får jag guldmedalj i gäspning. Jag kan inte sluta. Och det allra värsta, jag har ingen som helst anledning att gå och lägga mig. Förmodligen är det därför jag fortfarande sitter här. Jag har inga planer inför morgondagen (inget ovanligt). Det finns de dagar som man kan ta det lugnt på. Och så finns det dom dagar när man aldrig i sitt liv har känt sig så rastlös som just precis då. Söndagar är en dag man kan ta det lugnt på, utan dåligt samvete. Måndagar och resterande vardagar har en tendens att blir så fruktansvärt tråkigt när man gör...ingenting. Jag klagar, samtidigt som jag inte klagar. Humöret varierar för var dag. Men en sak är då solklar, jag är sjukt tacksam för dom vardagar när jag faktiskt har någonting inplanerat.

den akustiska versionen på what's the point och ytterligare en gäspning.

 


frågan om framtiden

"När du blir stor så kommer du att bli en sån där svinkänd och mäktig advokat
som får bankrånare fria hur lätt som helst genom att åberopa felande teknisk
bevisning och hörsägen.
Du kommer att tjäna miljoner på att ta dig an serbiska
klanledare anklagade för folkmord och rumänska mästerrymlingar."


188 800 gjorde min kväll. Vi säger godnatt där.

Sept. 7, 2010

Någon bad mig att uppdatera min blogg. Jag har egentligen inte som helst lust. Jag är inne i en ordentlig svacka. Allt med usa får en inte att må bättre. Jag skrattar när jag tänker efter. Åka iväg i september. Inte en chans. Samtidigt blir jag så himla ledsen. Det här är det jag vill göra. Jag har velat gjort det här så pass länge och tanken om att inte åka iväg förstör mig. Jag vill inte ha en plan B. Jag vill inte göra något annat. Jag kan inte förklara hur gärna jag vill åka. Därför vill jag inte uppdatera min blogg. Därför vill jag inte göra någonting annat.  

RSS 2.0