Jag har tillbringat helgen i Stockholm och nu myser jag med min nya baby. Det är lite pinsamt att erkänna, men nya tekniska prylar kan verkligen få en på gott humör. Den här fungerar toppen. Den är tyst, enkel, mindre och hur söt som helst. Och det bästa av allt? Priset. 2500 riksdaler. Sprillans ny. Ibland har även jag lite tur.

Tillbaka till helgen. Jag har sett flygplansuppvisningar, vandrat omkring på Gärdet, fikat i Kaknästornet, spatserat runt på Djurgården, sett min brors lägenhet, åkt bergochdalbanor på Gröna Lund och haft det supermysigt. Det är inte oftast som hela familjen är samlad, men det har vi vart under hela helgen. Stockholm får mig att le. Människorna. Alla fina områden. Jag känner mig...annorlunda där. Jag har aldrig riktigt sett Stockholm som mitt hem, men på något sätt förändras alltid den synen så fort jag befinner mig tillbaka där. Stockholm får mig att vilja lyckas med det jag vill lyckas med. Jag har nu fler valmöjligheter då även Stockholms universitet låter spännande. Men först ska jag givetvis till amerika. Sen. Då ska jag nog röra mig tillbaka till huvudstaden. Det är mysigt. Så fruktansvärt mysigt där borta.

Tills dess nöjer jag mig med att lönen anländer redan på fredag. Jag har väntat tillräckligt länge nu känner jag. Det ska inhandlas nödvändiga saker. Och det menar jag verkligen. Det är slut på strököp. Jag ska inhandla sådant som jag har användning av, eller som jag just nu saknar. Jag ska även börja förbereda mig inför usa, trots att jag inte fått det exakta avresedatumet/stat. Jag börjar bli nervös och förstår sakta och försiktigt att jag (förhoppningsvis) inom ett par månader kommer befinna mig på andra sidan jorden. Ensam.

("under uppbyggnad")

Först och främst kan jag ju dela med mig av att jag fortfarande inte har någon familj. Det är inte därför jag skriver, det vill säga. Det känns tungt. Med vetskapen om att jag slutade jobba för en vecka sedan och att jag fortfarande inte vet när jag kommer iväg, så känns saker och ting oerhört tungt för tillfället. Vad gör jag om jag inte kommer iväg förän oktober? Ska jag gå hemma i 2 månader? Och inte jobba? Inte få pengar att kunna leva för. Jag kan inte förlita mig på att mina föräldrar ska stå för kostnaden. Detta kommer innebära ett oerhört begränsat liv för ett par månader framöver. Jag hade räknat med att få åka i september, vilket fortfarande kan ske, men på något sätt känns det inte så. Jag är besviken på mig själv att jag inte fixade ansökan för 6 månader sen, som CC rekommenderade. Jag blir orolig för att jag inte ska kunna åka. Jag vet inte om jag överlever ännu en höst i Sverige. En meningslös vinter. En vinter till i Sverige betyder att jag inte kommer iväg till usa under 2010, vilket verkligen skulle sänka mig till botten. Oktober är okej. November känns alldeles för långt borta och jag vill inte åka i december, dagar innan jul/nyår. Om jag inte kommer iväg? Vad gör jag då? Söker jobb? Söker in till högskolan? Jag har inte riktigt tänkt ut en plan B. Jag har hitills inte behövt tänka på en plan B. Men jag behöver verkligen åka, jag behöver göra detta för min skull. Få uppleva något jag velat gjort för så länge. Men jag börjar bli en aning orolig. Det känns som sagt vad tungt, väldigt tungt.

Idag är en bra dag. Ville mest bara säga det. Blir fortfarande lika nervös. Det är kul. Spännande. Vad händer här näst? Jag drar två hus bort. Och jessica, jag vill ha dig också.