Jag stryker på lypsyl varje femte sekund och ser ut som en sväld kines i ansiktet efter att ha kollat på den två och en halv timme långa When a man loves a women. Att en film kan vara så fin hade jag nog glömt bort och filmen påminde mig. Ibland är det okej att känna sig svag och trött, så länge man hittar sig en väg upp igen.

Jag blev idag ytterligare en gång påmind om de 5 månaderna och de 13 dagar som är kvar av min skolgång. Om 5 månader och 13 dagar är det meningen att jag ska växa upp. Jag ska ta mig ur den lilla barndomen som fanns kvar och faktiskt börja ta ansvar. Hur ska jag gå till väga? Jag vet inte hur jag ska ta ansvar på ett vuxet sätt. Jag vet inte vad jag ska prioritera och hur jag ska handskas med saker jag vanligtvis inte klarar av. Vuxen betyder utbildning. Vad ska jag göra? Vad ska jag bli? Vad vill du bli när du är vuxen. Jag har ingen aning. Men snart borde jag egentligen veta. Jag måste ansöka till högskolan när jag inte ens befinner mig i Sverige och jag måste bestämma mig när jag ska åka, för att kunna veta när jag sedan kommer hem och vad jag ska göra när jag faktiskt väl är hemma igen. Jag måste ta ansvar för så mycket mer än vad jag gör idag och frågan är om jag verkligen är redo? Jag vill inte gå ut gymnasiumet. Jag vill inte ta ansvar och ibland vill jag inte bli vuxen. Jag vill inte växa upp och behöva gå mötes med problem och veta att jag behöver lösa dessa på bästa sätt. Jag vill inte bli vuxen. Men jag måste. Jag måste bestämma mig för hur jag ska göra. Vad ska jag göra när jag kommer hem? Vad gör jag om någonting kommer ivägen som gör att jag inte kan åka till usa? Vad händer om jag ångrar mig?

Ibland är det okej att fundera, så länge man inte funderar för djupt, för då är det ytterst svårt att ta sig upp igen.