Ett ord. Trött. Två ord. Ångest och panik. Tre ord. Kommer jag hinna? Fyra ord. Ja, jag måste hinna. Fem ord. Jag kan om jag vill. Jag skulle inte säga att jag är orolig över skolan, för det är jag egentligen inte. Jag vet vad jag har att göra och jag vet att jag kommer att hinna. Men jag vill bli klar med sakerna nu. Inte om en vecka. Inte om en månad. Utan nu. Jag vill skriva klart dom uppgifterna jag har kvar, jag vill lämna in dom och jag vill höra ett "bra gjort Rebecka" från lärarna. Jag vill kunna slappna av på helgerna. Kunna göra saker utan att få dåligt samvete. Jag vill kunna sätta mig ner och bara skriva. Bara låta allt jag tänker på hamna på pappret. För jag vill så mycket, men jag får inte ut det. Jag har ingen självdisciplin och det är där problemet ligger. Jag tycker det är tråkigt, och jag slutar. Om jag inte kan, så slutar jag. Om jag inte vill, så slutar jag. Jag ser ingen mening med att fortsätta om jag inte vill fortsätta. Kan man tänka så? Tydligen inte. Om jag skriver på uppgift och märker att jag inte kan/vill så skjuter jag den åt sidan. Det är så enkelt. För enkelt. Allt som är svårt kan jag inte klara. Det jag inte vet kan jag inte lära mig. Jag är hopplös. Men jag kan om jag vill. Men många gånger vill jag inte. Jag har svårt att prioritera sådant som jag inte tycker om, oavsett om det handlar om skolan eller inte. När jag blir trött vid träning, ser jag egentligen inte mening med att fortsätta. Klart jag kan vila. Det värsta är att jag kan om jag vill. Jag kan om jag sätter mig ner, bestämmer mig för att kunna och inte gör saker och ting så svårt för mig. För då kan jag skriva, då kan jag skriva klart mina uppgifter jag har och då kan jag förmodligen få höra den där lättnande uppmuntringen från lärarna. Då kan jag andas, ta det lugnt och göra saker utan dåligt samvete. Då kan jag om en månad ta det lungt, veta att allting är inlämnat. Allt hinner bli rättat. Jag har inga uppgifter kvar. Om jag sätter mig ner och skriver redan nu, så kan jag inom någon vecka ta det lugnt, andas. För så mycket har jag inte att göra. Ett par uppgifter som måste skrivas klart. Nästan alla är färdiga till 90%. Men varför kan jag inte bara sätta mig ner och skriva klart? - Jo, för det är tråkigt och jag vill inte.

En bra sak med dagen är mitt rosa kort som nu följer mig överallt. Som underlättar. Som påminner mig om att jag kan. Att jag kan så länge jag vill. Även om det var jobbigt, tråkigt och kämpigt så kunde jag. Jag satt mig ner och jag fixade det. Jag har hämtat mitt körkort och jag har det i plånboken. Nu behöver jag göra samma sak med mina uppgifter.

när som helst kommer mamma hem från London.
Jag har saknat henne.