Idag tragglade jag mig igenom min lillebrors samhällsäxa, då alla svar han skrivit var felaktiga. Att en kille som går i sexan inte kan formulera meningar och inte har kunskapen att stava till "tillsammans" gör mig riktigt orolig. Vi gick igenom ord som identitet och jag ställde frågan, Vem är du Jesper? Samtidigt som jag ställde den till mig själv. Vem är jag? Vad är min mening med att vara här? Vad gör jag för att förändra och göra saker och ting bättre?

Idag skrev jag klart min psykologiuppsats och jag har inte mått så här bra på länge. Den är urvärlden och jag behöver inte tänka mera på den. Jag förstår inte varför jag skjuter upp saker. Den här veckan ska jag sätta mig ner, i lugn och ro och skriva färdigt dom uppgifter jag har kvar. Jag kan inte ge upp. Jag har inte råd att ge upp. Men på något sätt är det alltid jag som gör det. I en grupp av människor är jag den som ger upp. Som inte ser något hopp med det jag inte klarar av, och som därför väljer att lägga det åt sidan. Jag är dålig på att fullfölja saker. Jag har inga inlärningssvårigheter som jag känner till, så min enda ursäkt är egentligen lathet. Det är inte okej att dra till med lathet när det gäller sista terminen på gymnasiet och när det är en månad kvar till sin nitton års dag. Det är dags att växa upp, att ta tag i saker och ta mitt ansvar. Jag började idag.