Ett ord. Trött. Två ord. Ångest och panik. Tre ord. Kommer jag hinna? Fyra ord. Ja, jag måste hinna. Fem ord. Jag kan om jag vill. Jag skulle inte säga att jag är orolig över skolan, för det är jag egentligen inte. Jag vet vad jag har att göra och jag vet att jag kommer att hinna. Men jag vill bli klar med sakerna nu. Inte om en vecka. Inte om en månad. Utan nu. Jag vill skriva klart dom uppgifterna jag har kvar, jag vill lämna in dom och jag vill höra ett "bra gjort Rebecka" från lärarna. Jag vill kunna slappna av på helgerna. Kunna göra saker utan att få dåligt samvete. Jag vill kunna sätta mig ner och bara skriva. Bara låta allt jag tänker på hamna på pappret. För jag vill så mycket, men jag får inte ut det. Jag har ingen självdisciplin och det är där problemet ligger. Jag tycker det är tråkigt, och jag slutar. Om jag inte kan, så slutar jag. Om jag inte vill, så slutar jag. Jag ser ingen mening med att fortsätta om jag inte vill fortsätta. Kan man tänka så? Tydligen inte. Om jag skriver på uppgift och märker att jag inte kan/vill så skjuter jag den åt sidan. Det är så enkelt. För enkelt. Allt som är svårt kan jag inte klara. Det jag inte vet kan jag inte lära mig. Jag är hopplös. Men jag kan om jag vill. Men många gånger vill jag inte. Jag har svårt att prioritera sådant som jag inte tycker om, oavsett om det handlar om skolan eller inte. När jag blir trött vid träning, ser jag egentligen inte mening med att fortsätta. Klart jag kan vila. Det värsta är att jag kan om jag vill. Jag kan om jag sätter mig ner, bestämmer mig för att kunna och inte gör saker och ting så svårt för mig. För då kan jag skriva, då kan jag skriva klart mina uppgifter jag har och då kan jag förmodligen få höra den där lättnande uppmuntringen från lärarna. Då kan jag andas, ta det lugnt och göra saker utan dåligt samvete. Då kan jag om en månad ta det lungt, veta att allting är inlämnat. Allt hinner bli rättat. Jag har inga uppgifter kvar. Om jag sätter mig ner och skriver redan nu, så kan jag inom någon vecka ta det lugnt, andas. För så mycket har jag inte att göra. Ett par uppgifter som måste skrivas klart. Nästan alla är färdiga till 90%. Men varför kan jag inte bara sätta mig ner och skriva klart? - Jo, för det är tråkigt och jag vill inte.

En bra sak med dagen är mitt rosa kort som nu följer mig överallt. Som underlättar. Som påminner mig om att jag kan. Att jag kan så länge jag vill. Även om det var jobbigt, tråkigt och kämpigt så kunde jag. Jag satt mig ner och jag fixade det. Jag har hämtat mitt körkort och jag har det i plånboken. Nu behöver jag göra samma sak med mina uppgifter.

när som helst kommer mamma hem från London.
Jag har saknat henne.

Om ni frågar mig har jag haft mig en skydundran bra helg. Mycket tack vare att jag och cornelia har inhandlat (?) våra körkort. Fredagen spenderades långt ute på landet tillsammans med en grill, en bastu, en badtunna, alkohol och massa trevligt folk. Det blev en helschyst kväll. Lördagen spenderades även den inne i västerås. Spenderade en timme åt att "jobba" på mina vänners välgörenhetsgala. Så här i efterhand är både jag och Cornelia lite stolta över att vi hade Idol Jon mellan oss. Han gav oss båda goosebumps så att säga. Kvällen avslutades hemma hos västeråsaren efter lite tugg på cornettobar. Det är helger som dessa som får mig att verkligen tycka om helgerna. Jag har inte pluggat någonting så kanske ju bero på det också. Jag har bara kört en massa bil och umgåtts med dom jag älskar allra mest - mina tjejer.








- tack Boobie för bilderna ♥

Melissa Horn sjunger, jag kunde inte andas till slut och det stämmer ganska bra in på den här dagen. Den här dagen, den 22 april 2010 tog jag körkort. Jag och min fina vän Cornelia. Samma dag. Nervositeten inför både teoriprov och förarprovet var äcklig. Inte sådär pirrande utan äcklig, spyfärdig, orolig. Jag var helt inställd på att jag inte skulle klara det. Men jag klarade det. Jag har mitt A4 papper hemma som bevisar att jag har körkort och i nästa vecka kommer det rosa lilla kortet hem. Vill ni veta tricket? Jag slog ihop mina händer och bokstavligen bad till Gud för att vi skulle klara det. Då är man nervös. Men det funkade. Det tackar jag för. Jäklar vad bra vi är. Ikväll firas det med jungfruåk tillsammans med Moa. Vi ska dunka musik för fulla muggar. Vem vet vart vi hamnar. Det jag vet är att jag sitter bakom ratten och att varken pappa eller körskoleläraren är i närheten av bilen. ÅH!

HIGH FIVE CORNELIA!

Blä. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag spyr på allt. Känns så sjukt stressigt med allt just nu. Naturkunskapen ska in på fredag, inte börjat på. Stort näringslära prov nästa fredag, inte börjat på + en miljon andra sega och skit tråkiga uppgifter jag har kvar att göra.

Idag planerade vi studenten tillsammans min familj. Vi blir förmodligen den enda familjen i Västerås som kommer ha studentmottagningen på lördagen istället eftersom att alla jobbar (+ bor i stockholm) på fredagen. Vilket betyder att jag kan åka när jag vill in till stan igen på kvällen, vilket gör mig glad. Om min kusin dock läser det här så förväntar jag mig att du står och hälsar på mig, inne i stan, när jag springer ut. Man vill ju iallafall att någon ska stå och ta emot en, annars vore det illa.

Förövrigt helt slut i händerna och nacken gör något så fruktansvärt ont.
Imorgon ska jag som vanligt svettas på gymmet alldeles för tidigt och
nu ska jag sova, vilket jag i vanligafall inte brukar göra föränn om
sisådär 1,5 timme. och jag vet egentligen inte vad jag skriver just nu,
har ni tröttnat och inte läser det jag nu skriver så förstår jag er.

i brist på annan sysselsättning menar jag.

h-hola. Jag har egentligen ingenting att skriva överhuvudtaget förutom att jag gäspar som en apa och har ont i min högra halsmandel. Jag fruktar en halsfluss medans jag gäspar. Sjukt trött. Fast inte i kroppen. Skulle kunna springa ett maraton eller liknande (aa jo visst..), men huvudet säger klart nej. Jösses så trött jag är. Vad ska man skriva nu då? Jag har ju redan berättat hur trött jag är och jag stryker "idag har jag..." för det finns ju ingenting tråkigare att läsa om än det (har jag hört, kan själv tycka det är lite skoj). Idag hissar jag Miss Montazami som jag gör efter varje avsnitt utan SHF. Jag gäspar och känner hur jag dras mot sängen. Om två veckor är det bal och vi har bokat håruppsättning. Vi har bokat limo och jag ska hämta balklänningen på onsdag.

Så är det.
Nu tappade jag humöret för att skriva igen.
Har inga bilder överhuvudtaget att visa så
jag struntar i det (idag igen).

Fan vad tråkig jag är.

jag tror inte att jag nämnt det ännu (hur jag nu kan ha glömt det) men jag har inhandlat mig en peace and love biljett. Alltså är min sommar fullbordad och jag behöver nu inte oroa mig över vad jag ska göra. Inatt drömde jag om USA. På flyget dit ramlar jag ut ur flygplanet eftersom att planet saknade väggar. Jag dog alltså. Fast inte bokstavligen eftersom jag vandrade runt på gatorna i Stockholm och funderade på vad jag skulle säga till mina föräldrar. Andra sekunden står jag på Arlanda igen och en man berättar för mig att jag fått en andra chans i livet. Jätte underligt. Jag flög iallafall till USA, New York tillsammans med tjejerna. Vi strosade runt på Manhattans gator och bodde i lyxvåning. Sjukt. Att jag först dog och sen "fick en andra chans", hur ska man tolka den drömmen?

Söndag. Plugga.
Om mindre än två månader kmr den här bloggen att vara igentäppt med bilder.

Ja, jag ska ta studenten och ja, jag tycker om att skylta om det. Idag kom min studentklänningen hem som var en aning genomskinnglig men ack så skön. Jag fixar en underkjol (hur 19årigt låter det) och låter bli mörka underkläder. Jag dammade av studentmössekartongen igen och tröck på mig den finfina mössan. Den sitter alldeles utmärkt, inte för stor och inte för liten. Jag fann mig själv ståendes framför kroppsspegeln och klicka av massa foton, iklädd i klänningen men insåg ganska snabbt att dom inte bör publiceras på internet. Att allmänna fula grimascher kan vara så pass fula är lite roligt. För er som känner stress och en liten oro över att studenten närmar sig och ni funderar över hur sjutton ni ska hinna med allt, bör inte läsa kommande mening... Vänner, vi tar studenten om 8 helger. Om 8 helger står vi iklädda i våra vita kläder och då är deadlinen för att uppgifter helt klart förbi. Om 8 helger är vi fria från Fria, bokstavligen och vi inleder vår sista sommar tillsammans. Den ska bli galen. Oavsett vart vi spenderar den, med vilka vi spenderar den med och hur vi spenderar den, så ska jag aldrig glömma bort att det är sommar. Sommar och vi är fria från gymnasiumet. Vi har inte ett år kvar. Vi har tagit studenten. Jag har sedan jag klev innan för dörren vid 5 intalat mig själv att plugga och åtmindstone skriva klart en uppgift. När ögonen blir så där obehagligt tunga och jag börjar bli hungrig, då är det ytterst svårt att koncentrera sig och jag tappar allting. Men kan folk, så kan jag. Kan folk skriva klart sina arbeten så kan jag också det. Nu har jag en sida till på engelskan att skriva, sen ska jag med ett leende på läpparna ge den till läraren imorgon.

8 helger.

Jag körde på en uteeftermiddag tillsammans med min syster. Vi kan ha bra kul vi. Annars då? Är sjukt stressad över skolan, är kissnödig, sugen på kaffe, trött och glad. Att jag fortfarande tänker i dom vanorna är lite roligt.

Mina idoler, helt klart.

Jag vill ha hennes hårfärg och jag vill också se så där sommarfräsch ut. Jag funderar starkt på att köra på hårfärgen till sommaren och helt enkelt låta bli att tvätta håret i vårat vatten (blir grön).

- och jag hatar glappet som blir mellan rubriken och bilden och så bilden och texten under. Irritationsmoment till HUNDRA.

Ont i huvudet. Trött. Deprimerad. Lat. Arg. Besviken. Jag har gjort högskoleprovet och nu är jag trött. Jag kommer hålla det slutgiltiga resultatet för mig själv. Inte ens mina föräldrar ska få veta. Just nu vill jag sova, har sovit halv dåligt den här veckan och nu känner jag att smällen kom, när jag sitter hemma, själv i fåtöljen, det är helt tyst (iförsej står tvn på) och familjen är i stockholm. Jag önskar att jag hade en egen lägenhet. Då hade jag lagat mat, tryckt ner mig i soffan, bjudit över tjejerna på ett (eller två) glas vin, dukat fint, hyrt en härlig film och ställt fram massvis med godsaker, ost och kex, frukt, godis, chips, dipp. Jag är sugen på att växa upp tror jag. Få ha mitt eget och vara ansvarig för det som är mitt. Jag ska skriva klart mitt Personliga Brev till USA och fixa in de sista bilderna till kollaget.

Jag är glad ändå.

Vill tacka mina vänner för en helgrym studentkryssning. Nu är klockan över 3 och jag har fortfarande inte kommit upp ur sängen. Kör upp en vinflaska under näsan på mig och jag lovar att kräkas. Att vara bakis är överskattat. Jag har mått bättre men det var det värt. 1500 kronor fattigare men man tar bara studenten en gång. Nu är jag hungrig som få men är egentligen inte sugen på någonting ätbart. Vill ha choklad. Först ska jag nog sova någon timme till och leta efter bilder från gårkvällen.

Puss på er tjejer.
och på pappa som fyller 46 bast idag ♥

That damn thing. Hur fasen kommer det sig att det alltid blir samma sak? Varför blir jag alltså så involverad i just tv-serier? Vad är det för fel? Jag har spenderat hela dagen med Vampire Diaries, och vad vill jag nu? Självklart också vara vampyr. Vampyr, hur seriöst låter det på en skala? Jag vill åtmindstone ha min egen vampyr. Edward ligger fortfarande på första plats, men jag början även acceptera Stephen i VD. Det är helt sanslöst hur mycket jag kan gå in för en serie. Jag blir fast, beroende, tokig, galen, desperat, helt sjuk i huvudet. Bättre bli det inte när pappa ropar att kranen i badrummet på övervåningen står och rinner. Vi har två handfat och den ena kranen har inte fungerar på ungefär 4 år. Nu står den och rinner för fullt. Eftersom det är känselsensorer då man inte vrider på kranen behövs det ju ett batteri, och batteriet var inte ens istoppat och har som sagt inte vart det på flera år. Skumt. Mamma sa att någon straffade oss pga mitt serietittande. Kanske stämmer. Päronen börjar bli irriterade på att jag spenderar 90% av mitt liv framför olika serier och att det inte går att kommunicera med mig under tiden.

Just nu fantiserar jag om sommaren. Vi ska dra till peace och i helvete vad jag längtar. Jag längtar efter att vara skitig, alla besök på bajamaja, all musik, alla konserter, alla människor, all sprit, värmen, kylan, tätssvetten, oredan, geggan, lukten, skratten. Vi ska till peace älsklingar.

och på tisdag drar jag på studentkryssning.
För jag tar studenten i sommar. Sug på den vafan.

Jag är lycklig. På mailen har jag min peace biljett till sommaren. För bara någon vecka sen skulle vi ju inte ens åka, och nu har jag den. Jag lyssnar på Jason Mraz, min älskade man. Om han ändå kunde komma till Borlänge, skulle jag bli fullbordad. Så är det. Jason Mraz, förmodligen inte världens coolaste artist, men ack så fin musik. Påsken 2010 firas i stockholm och mormor. Snart åka. Måste ha kläder. Vad har man på sig på påsken? En gulkycklingdräkt skulle rädda mig, så slipper jag fundera på kläder menar jag. Helvete vad kissnödig jag är.

Hej!

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
Jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
Jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
och jag kan inte skilja på om jag vill skada dig

Städning pågår i rummet. Nu sittandes på mattan, favoritstället. Sen ska jag måla naglar, skapa ett par shorts, inleda min resa mot min tredje festival - peace&love 2010. Sen ska jag tända ljus och läsa både nya Elle och Glamour, jag glömde visst stänga min Elle prenumeration innan jag påbörjade på glamour.

jag vet precis vad du känner
även fast du inte sagt ett ord.

Jag hade ingenting att göra och vad gör man inte då? Jo, kikar igenom sin gamla "dagbok" på lunarstorm. Bjuder på ett par härliga här nedan (Moa, läs den långa, haha). Jag hoppas jag inte betedde mig på det här sättet hur länge som helst och isf vill jag säger förlåt till mamma och pappa. "Jag vill inte vara singel längre", men herregud, hur gammal var jag? Typ 13. Skärp dig. Alla mina inlägg var hyperkorta tills den dag jag träffade Alexander, så blev dom långa och jag kunde inte sluta skriva. Haha. Jag ska ta och printa ut alla inlägg någongång, spara och läsa om ett par år, eller när jag blir gammal. Ja, herregud. Vad ska man säga?

Gamla fotografier från 40-talet. Kan inte bli bättre. Hitta en hel pappkase med gamla bilder/texter från gammelfarmor och farfar. Bilder från när dom vart utomlands. Gammelfarfars gamla skolböcker från 20-talet. Hans gamla matematik bok från klass 5. Jag tror inte att jag kan räkna ut den sortens matte idag, på allvar. Gamla brev skickade från farmors vänninor. Gamla bilder på mormor och morfar, när han fortfarande levde. Konstigt att se bilder från deras resor och veta att bara ett par år efter dog han. Jag hittade morsdagskort som min gammelfarmor skickat till sin mamma, 1925. Bilder från deras resa till sydafrika. Jag har släkt i sydafrika. Min mammas sysslingar, tror jag det var.  Jag ska gå igenom hela papperskassen och sortera. Skaffa fotoalbum och spara alla fotografier. Så jag kan visa mormor när hon blir gammal och inte minns den tiden. Så jag kan påminna henne om hur härligt det ser ut att vara. Så glada som såg ut att vara. Visa alla brev. Alla brev som hon har skrivit. Som morfar har skrivit. Som hennes föräldrar har skrivit. Så hon inte glömmer bort.

skulle sitta så jävla fint med en festival i sommar

Jag fick någon idé om att kika igenom större delen utav min vän Jessica a.k.a Jens bilddagbok. Man har ju en gång i tiden faktiskt ägnat tid åt den skitsidan också. Jag hittade många bilder som jag önskar att dom aldrig hade visats på internet. Hur fan såg jag ut egentligen? När tänker jag lära mig hur man exempel vis fixar håret? Så jag såg ut. Jag hoppas på en förbättring (eller något) den här sommaren. Den sommaren som jag ska spendera med mina brudar. Ingen annan. Jag vill inte spendera den med någon annan. Den här sommaren blir jag alltså själv, tillsammans med tjejerna. Våran sista sommar tillsammans och det fanimej bli bra. Just nu vill jag klicka in på peaceandlove.com och boka biljett på en gång! Jag håller tummarna för jobb men inte första perioden, då kan jag inte åka. Men jag vill åka. Ska åka. Måste åka. Måste sluta spendera pengar på godis och mat, måste börja köpa kläder så jag faktiskt kan visa mig ute i sommar. För de två sista sommrarna under jag hur jag sjutton kunde kliva utanför dörren. Vad hade jag egentligen för kläder på mig? Skämmigt. Jag ska på något mirakulöst sätt få ihop massvis med pengar och köpa massvis med snygga, nya, fräscha, sommriga kläder. Aldrig i livet att jag tänker skutta runt i mina gamla!

Så här pass i skrivandet märker jag att jag redan vart hemma i 1,5 timme och att jag fortfarande inte har börjat plugga. Jag gör det jag gör sämst helt enkelt.

Kommer jag iväg till peace isommar kan ni er tusan på att jag inte kommer dra någon jävla rullväska,
aldrig någonsin att jag tänker göra om det misstaget. Rullväska till en festival där 90% av underlaget är gräs? Genomtänkt. Jag satsar på ett par klädesplagg och kör på ryggsäck istället.