Jag kan inte förstå att det är min tur. Trots att jag ännu inte vet den exakta platsen eller det exakta avresedatumet, så vet jag fortfarande att jag en dag kommer åka iväg. Kan inte förstå att det är min tur att sätta fötterna utanför Sverige. Det här är någonting jag har drömt så himla länge. Att få växa som person. Att få ta fullt eget ansvar och att bara få ta en paus i vardagen. Jag kommer studera på ett amerikansk college, jag kommer (förhoppningsvis!) få massa nya vänner, från hela världen. Jag kommer bli en del av en ny familj, som tror på mig och som lägger hela sitt ansvar på mig. Jag ska packa. Jag ska vara borta i 13 månader. Jag kommer inte andas svensk luft på 13 månader. Närmare 400 dagar. Detta betyder även att jag kommer vara borta från alla närmare 400 dagar. Utan min familj. Utan mina vänner. Utan det som gör att jag känner mig hemma. Jag måste börja om på nytt, jag måste mogna.

Jag försöker sakta förbereda mig för detta, mentalt. Dock har jag ingen som helst aning om hur det kommer kännas när dagen väl kommer. När jag står på Arlanda och ska säga hejdå till alla. När jag vet att jag inte kommer träffa dessa människor på otroligt länge. Vad gör jag om någonting händer här hemma? När jag befinner mig tusentals mil bort? Vad som helst kan hända, och det betyder att jag inte kommer finnas hemma vid den tidpunkten.

Fast jag försöker inte tänka så. Om. Det finns förtillfället inget om. Jag ska iväg. Jag ska till usa. Jag kommer bo i usa. Jag har drömt om detta i flera, flera år och nu äntligen ska det bli sant. Jag ska till usa.