Hur galen blir man inte när ens internet helt plötsligt slutar att samarbeta. Speciellt när man sett halva avsnittet av ANTM och allt börjar att hacka upp sig. "If i'm nervous? Ofcourse I'm nerv-nerv-nerv-nerv-nerv-nerv-nervous". Ungefär så har det låtit de senaste minuterna. Klockan är redan super mycket och jag vill bara kolla klart för att se vem som vinner.

Annars har jag så himla mycket tankar inom mig som jag så himla gärna vill skriva ner. Så fort jag börjar försvinner allt. Alla tankar och lusten att dela med mig. Just nu är jag inne i den perioden när jag vill hålla mig sysselsatt, samtidigt som jag inte vill göra direkta planer, samtidigt som jag får panik om jag inte vet jag ska göra. Jag vet varken in eller ut vissa dagar och jag blir trött på allt. Samtidigt känns det som om livet hoppar av glädje. Min granne är hemma igen och vi kan äntligen börja umgås igen. Jag börjar jobba om ett par dagar vilket ska bli himla spännande och jag uppdaterar mig au-pair hemsida var femte sekund ihopp om att någonting nytt har dykt upp. Just nu är jag mer redo än någonsin för att lämna landet. För att träffa nya människor, få lära känna en ny kultur och bara ta en paus ifrån Sverige ett år. Jag vill skapa äventyr. Jag är trött på vardagen. Jag är trött på spendera dagarna i soffan. Jag är trött på att inte göra någonting och jag är allmänt trött på mig själv. Jag behöver växa som person och jag behöver hitta mig själv. Om två, tre månader lämnar jag allt detta bakom mig. För att sedan återvända efter ett år och vara en ny människa. Jag ser framemot att få klara mig på egen hand. Att få ta eget ansvar och klara av saker och ting på egen hand. Att få växa som personen Rebecka. Nu försvann suget att skriva igen. Jag går parallellt i upp- och nedförsbackar, hela tiden. Trots detta är jag himla lycklig i kroppen. Jag saknar mina tjejkompisar och jag vill bara att dom ska veta hur otroligt fina dom är.