Ibland blir jag så tveksam när det gäller usa. Kommer jag klara att åka iväg? Kommer jag klarar att åka hem sen när jag väl spendrat mitt år där? Kommer jag klara att åka själv? Att inte ha mina föräldrar i närheten. Kommer jag trivas? Skapa vänner? Hamna i rätt familj. Jag har pratat med Astrid och tveksamheten försvinner på en gång. Hon åkte till Mexico, där människorna knappt pratar engelska, nu sitter hon här med bara några få månader tills hon åker hem, med så många nya kompisar och ingen ånger över huvudtaget att hon åkte. Klart att jag ska åka. Vad har jag egentligen att förlora? Vill jag leva vidare och veta att jag inte gjort någonting speciellt i livet? Vill jag låta bli och åka och sedan ångra mig? Nej, jag måste iväg. Jag ska spendera ett år i en främmande familj. Jag ska fira jul med en främmande familj. Jag ska köra bil på amerikanska vägar. Jag ska plugga på ett community college. Jag ska träffa amerikanska ungdomar. Jag ska (förhoppningvis!) få amerikanska kompisar och en upplevelse som följer mig genom hela livet. Nu har jag min chans.

Ta den.