Ska jag skratta eller gråta? Vara arg eller försöka? Vem har jag att skylla? Mig själv. När jag inte kan ens kan åka till stallet utan att få dåligt samvete är det jobbigt. Då känns allting något så fruktansvärt jobbigt. Jag måste ha tid över till något jag älskar. Någonting som jag VILL göra. Patetiskt. Det är patetiskt att jag dag efter dag, inlägg efter inlägg, ska beklaga mig över hur mycket skolarbeten jag har kvar. Ändå fortsätter jag. Jag klagar. Jag blir arg. Jag blir ledsen på mig själv. Jag är orolig. Får ont i magen. Blir stressad. Får panik. Tar det lugnt. Intalar mig själv att jag hinner, trots att jag VET att jag inte får tänka så. Inte kan tänka så. En och en halv vecka. Sen får jag ta det lugnt. En och en halv vecka som från och med nu kommer bestå av alldeles för lite sömn, för mycket kaffe, för mycket socker och för lite fritid. Om en och en halv vecka ska jag vara dötrött. Om jag inte är klar med uppgifterna till den 28e, är jag inte värd ett besök på Elba. Ska vi säga så? Om jag inte är klar med mina uppgifter ska jag straffa mig själv på det sättet. Då kommer jag inte till Elba. Helt allvarligt. Och jag ska till Elba. Så är det. Klart jag inte kan vara hemma. Jäklar vad jag ska skriva. För tillfället skiter jag i kvaliteén på mina arbeten, jag vill bara få in dom. Samla på mig en hög. Precis som Boobie sa. Ha en fet hög att slänga in fredagen den 28e. Jag ska hinna. Jag hinner. (MÅSTE HINNA!!!!)