Jag skulle inte vilja påstå att oron direkt lägger sig. Tvärtom. Nu väntar jag inte efter ett mail. Nu väntar jag på ett Ja. Det känns säkert men ändå inte. Jag vill skriva och förklara, men vill inte verka för framåt. Pratar dom med andra? Vad tycker dom om mig? Funderar dom på ett Ja? Kommer dom höra av sig inom det närmsta dagarna och säga Nej? Jag vet inte och jag tycker inte om att inte veta. Under en film finns möjligheten att spola fram, hoppa över minutrarna i mitten och bara se på det du vill se. Riktigt så fungerar det inte nu. Jag kan inte spola, hur mycket jag än vill. Jag kan inte se ett Ja framför mig, samtidigt som jag vägrar att tänka på ett Nej. Och värst av allt? Jag väntar inte på ett Ja för att få komma iväg. För att jag vill lämna Sverige och åka till usa. Jag väntar på ett Ja för att jag vill till just Denna familj.