Updates: 25 oktober, det vill säga inte den 18 oktober och inte på min bästa väns födelsedag, kommer jag flytta till usa. Efter många försök med att få saker och ting klara innan den 18e, misslyckades vi och bestämde att 25e skulle fungera lika bra det datumet också. Problemet är att jag kommer rätt så olägligt mitt i halloween helgen och alla dess partaj. Då min värdmamma har fullt upp med både detta och jobbet, finns det risk för att ingen från familjen Hood står på flygplatsen när jag kommer. Istället kan det vara så att min kontaktperson (LCC) kommer och hämtar mig. Om detta heller inte skulle fungera, skulle familjen skicka en "limo" till flygplatsen som hämtar mig. Jösses tänkte jag, lyxigt. Ända tills pappa sticker hål på glädjebubblan och menar att en "limo" lika gärna kan vara en vanlig taxi. Jag har dock valt att inte tro på det han säger. Jag avslutar brevet med meningen; "Lots of love from your au pair, Rebecka"

Jag håller garanterat med Anna om inlägget nedan och den spexade väskan. Tyvärr är den redan tillbaka på sin hylla i affären. Jag hittade nämligen en ny idag. En med sämre utseende, men det större mått, vilket passar mig betydligt bättre när jag ska packa för ett helt år. Idag har jag samlat på mig vuxenpoäng då jag införskaffade mina allra första (och sista) gortex-kängor. All heder åt värmen och vattentätheten, men tyvärr är inte alltid utseendet på dessa skor speciellt frestande. Men snö + barn = gortex-kängor. Även cabinväska, vattentät jacka, fleecetröja och ett dussin långärmade tshirtar är redan placerade i resväskan. Jag har insett att allt det här med packning inte kommer bli en enkel match. Efter min uträkning kan jag konstatera att jag har dubbelt så mycket packing som plats för packning. Till höger om mig har jag ett nyskrivet brev med överskriften "Dear C och E". Det är svårt att formulera sig rätt eftersom att brevet vänder sig till en 6 och 3 åring. Det är positivt om kidsen förstår vad deras au pair skriver.

Mitt nästa steg inför min resa är att i godtid (ikväll) börja med att sluta vända på dygnet.
I helgen väntar både fika med bästa vännerna och en härlig utgång för att fira att någon
visst fyllt år. Våran gängmedlem är hemma efter 3 veckor i Turkey och det börjar bli dags
för att ta vara på den sista tid vi har tillsammans (nej ingen ska dö). Mina gängmedlemmar
betyder obeskrivligt mycket och jag undviker att tänka på dagen då jag faktiskt kommer att
bo flera tusentals mil bort. Det kommer ta tid att vänja sig utan dom.

För övrigt är jag extremt hungrig. Då familjen redan sover (vid köket) för jag nöja mig med
tuggummipåsen jag har i väskan.