-

BYTER BYTER BYTER

2010-10-07 @ 00:39:12

Nu lägger jag den här bloggen på hyllan och påbörjar, i och med min kommande resa, en ny blogg.
Denna kommer dock vara lösenordskyddad (på grund av publicering av värdbarnen).
Jag har ingen aning om vem som sitter på andra sidan skärmen och läser detta, men är den personen intresserad av den nya bloggen (och min resa), så släng in en kommentar här nedan så skickar jag lösenord till den nya.

((( Ursh så fånig jag låter! )))

Permalink Allmänt Kommentarer (15) Trackbacks ()

it's only nineteen days left

2010-10-06 @ 15:47:27

Innan jag började skriva tänkte jag; Försök att inte endast prata om usa. Jag började skriva, kom en bit och ser att det enda jag pratar om är just det. Jag har ingenting annat att prata om. Jag tror jag sakta men säkert börjar förstå vad som faktiskt händer om..19 dagar. Jag blir alldeles konstig i hela kroppen. Nervös. Får ont i magen. Samtidigt vill jag ingenting annat än att åka. Jag har pratat med mamma. Jag har pratat med pappan och jag har tillochmed pratat med barnen. Jag har sett bilder på huset. Jag har sett bilder på mitt rum. Jag har fått schema. Jag har pratat med deras tidigare au pair. Jösses. Jag åker snart. Frågan; Vad tusan har jag gett mig in på? Dyker upp då och då, men frågan betyder ingenting negativt. Jag är redo och jag är väl medveten om det, det är bara det att det känns konstigt att jag äntligen ska få åka.

All pappersgöra och annat har minskat radikalt.
- Skicka in polisutdrag, check.
- Skicka in internationellt körkort, check.
- Skicka in Agreement, check.
- Lägga på brev till barnen, check.
- Göra visumansökan online, check.
- Ta foto till visum+körkort, check.
- Köpa nya resväskor, check.
- Köpa alla kläder som behövs, check.
- Köpa nya vinterskor, check.
- Köpa presenter till familjen, check.
- Gå till ambassaden, nästa vecka.
- Beställa personbevis, check.
- Betala in visumavgift, denna/nästa vecka.

Det börjar gå bättre. Känns som om jag har lite mer kontroll på läget. Vi sätter stopp där tror jag. Ikväll ska jag på möte. Onlinemöte. Hur spännande låter inte det?

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

"Something you will learn when you get older is that men are just like babies when they're sick

2010-10-01 @ 00:29:41

När folk frågar mig var jag ska spendera hösten, och hur det är efter gymnasiet, det vill säga - vad ska jag göra nu? Och jag svarar och berättar om mitt kommande år i usa, så frågar folk alltid, "men Rebecka, är du inte glad?". Jag är glad och lite till. Den lyckan jag känner inom mig går inte att beskriva med ord. Jag känner den, men jag kan inte förklara den och jag har svårt att visa den ibland. Varför. Jag kan själv inte tro det. Att jag, just Jag, ska flytta till usa om 24 dagar är obeskrivligt. Försök själva. Hur mycket information jag än läser om det, så kan jag inte förstå det. Men lycklig är jag, om ni bara visste. Folk som verkligen känner mig vet att det här är någonting jag velat gjort för så länge. Att jag nu ska få göra det känns utom räckhåll. Jag inser att det kommer hända, men jag kan inte förstå det. Jag önskar att jag kunde visa er bilder på barnen. Men eftersom jag inte pratat med mina värdföräldrar om att publicera bilder online än, så undviker jag det och respekterar det. Jag ler när jag ser på bilderna. Jag har en liten rutin innan sängdags. Läsa något fint mail från min värdmamma. Och kolla på bilderna. Idag slog det mig även. Vad gör det om jag är den enda barnflickan i området? Det betyder ju endast att jag kommer behöva lära känna amerikanska vänner. Och hur länge har jag inte velat gjort det? Allt känns som en overklig dröm.

Jag kan ta med mig barnen på skogpromenader. Vi kan ta med oss hunden ut på en promenad. Vi kan slå upp för picknik. Vi kan gå till stranden. Vi kan åka skidor. Vi kan spendera timmar i deras enorma leklada. Sen kan jag ta bilen till människor jag läst känna. Jag kan lära känna min värdmamma i gymmet. Min värdmamma är härlig. Så himla härlig. Hon är ett levande bevis på att amerikanen är social och trevlig. Alltid har hon något att berätta. "Something you will learn when you get older is that men are just like babies when they're sick". Jag tycker om henne.

Så svaret på eran fråga. Jag är lycklig. Jag är så pass lycklig som jag kan vara. Det enda som fattas just nu är 25 oktober 2010.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sweden - Munich - New York

2010-09-28 @ 20:20:33

Ja men se så trevligt. Även flygbiljetterna till den 25 oktober har anländit. Tråkigt att vi blir splittrade på två olika flygtider. Vi har besämt Sverige möte på skolan däremot. Kommer bli finfint. Jag börjar göra upp planer på vad jag ska göra på dagarna. Det är inte långt kvar men samtidigt hittar jag inte på saker att göra. Jag inväntar visum papper som ska fyllas i. Har hört rykten om att allt som har med visumet att göra är crazy. Tills dess ska jag rensa garderoben. Vad ska med och vad ska stanna? Ja. Mer än så har jag inte riktigt kontroll på. Så är det.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Lots of love from your au pair, Rebecka.

2010-09-23 @ 23:52:45

Updates: 25 oktober, det vill säga inte den 18 oktober och inte på min bästa väns födelsedag, kommer jag flytta till usa. Efter många försök med att få saker och ting klara innan den 18e, misslyckades vi och bestämde att 25e skulle fungera lika bra det datumet också. Problemet är att jag kommer rätt så olägligt mitt i halloween helgen och alla dess partaj. Då min värdmamma har fullt upp med både detta och jobbet, finns det risk för att ingen från familjen Hood står på flygplatsen när jag kommer. Istället kan det vara så att min kontaktperson (LCC) kommer och hämtar mig. Om detta heller inte skulle fungera, skulle familjen skicka en "limo" till flygplatsen som hämtar mig. Jösses tänkte jag, lyxigt. Ända tills pappa sticker hål på glädjebubblan och menar att en "limo" lika gärna kan vara en vanlig taxi. Jag har dock valt att inte tro på det han säger. Jag avslutar brevet med meningen; "Lots of love from your au pair, Rebecka"

Jag håller garanterat med Anna om inlägget nedan och den spexade väskan. Tyvärr är den redan tillbaka på sin hylla i affären. Jag hittade nämligen en ny idag. En med sämre utseende, men det större mått, vilket passar mig betydligt bättre när jag ska packa för ett helt år. Idag har jag samlat på mig vuxenpoäng då jag införskaffade mina allra första (och sista) gortex-kängor. All heder åt värmen och vattentätheten, men tyvärr är inte alltid utseendet på dessa skor speciellt frestande. Men snö + barn = gortex-kängor. Även cabinväska, vattentät jacka, fleecetröja och ett dussin långärmade tshirtar är redan placerade i resväskan. Jag har insett att allt det här med packning inte kommer bli en enkel match. Efter min uträkning kan jag konstatera att jag har dubbelt så mycket packing som plats för packning. Till höger om mig har jag ett nyskrivet brev med överskriften "Dear C och E". Det är svårt att formulera sig rätt eftersom att brevet vänder sig till en 6 och 3 åring. Det är positivt om kidsen förstår vad deras au pair skriver.

Mitt nästa steg inför min resa är att i godtid (ikväll) börja med att sluta vända på dygnet.
I helgen väntar både fika med bästa vännerna och en härlig utgång för att fira att någon
visst fyllt år. Våran gängmedlem är hemma efter 3 veckor i Turkey och det börjar bli dags
för att ta vara på den sista tid vi har tillsammans (nej ingen ska dö). Mina gängmedlemmar
betyder obeskrivligt mycket och jag undviker att tänka på dagen då jag faktiskt kommer att
bo flera tusentals mil bort. Det kommer ta tid att vänja sig utan dom.

För övrigt är jag extremt hungrig. Då familjen redan sover (vid köket) för jag nöja mig med
tuggummipåsen jag har i väskan.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Ändring

2010-09-22 @ 21:48:21

Ändring. Nu är det bestämt. 25 oktober. Bara bra för mig, då jag får åka med andra tjejerna samtidigt. Jag har inhandlat snyggaste resväskan. 1 månad och 3 dagar.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

På bästa väns födelsedag

2010-09-21 @ 00:07:12

18 oktober 2010.
Sverige - Usa

Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Camden, Maine.

2010-09-19 @ 22:20:21

Ser ni bilden ovan? (lugn, den ska fixeras en aning) Om ni missade den så titta ett par centimeter uppåt. Egentligen ska det väl stå "blivande au pair", för det är sanningen. För en vecka sedan var jag fortfarande oerhört nere. Dagen efter fick jag min allra första match med en värdfamilj och idag, en vecka senare har jag fått beskedet om att jag är välkommen till deras familj. Jag är fortfarande i chock. Jag vet inte hur jag ska hantera det här. På ett positivt sätt. Om 1 månad och 6 dagar kommer jag förmodligen lämna Sverige för ett helt år. Jag kan inte förstå att det här äntligen är klart. Drömmen.

Jag kommer ta hand om 2 barn. En 6årig flicka och en 3årig pojke, förmodligen världens sötaste barn. Nu ska jag börja förbereda allt. Det vill säga läkarbesök, polisregisterutdrag, köpa den största resväskan som finns, inhandla vinterkläder, köpa presenter, skriva brev, baka cupcakes. Jag startar detta med att träffa en tjej i Eskilstuna över en fika som också kommer åka 25 oktober. Vi ska sällskapa under vår resa till New York. För jag kommer bo i New York om 1 månad och 6 dagar. Jag tror fortfarande att jag drömmer.

Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

2010-09-17

2010-09-17 @ 02:02:04

Jag skulle inte vilja påstå att oron direkt lägger sig. Tvärtom. Nu väntar jag inte efter ett mail. Nu väntar jag på ett Ja. Det känns säkert men ändå inte. Jag vill skriva och förklara, men vill inte verka för framåt. Pratar dom med andra? Vad tycker dom om mig? Funderar dom på ett Ja? Kommer dom höra av sig inom det närmsta dagarna och säga Nej? Jag vet inte och jag tycker inte om att inte veta. Under en film finns möjligheten att spola fram, hoppa över minutrarna i mitten och bara se på det du vill se. Riktigt så fungerar det inte nu. Jag kan inte spola, hur mycket jag än vill. Jag kan inte se ett Ja framför mig, samtidigt som jag vägrar att tänka på ett Nej. Och värst av allt? Jag väntar inte på ett Ja för att få komma iväg. För att jag vill lämna Sverige och åka till usa. Jag väntar på ett Ja för att jag vill till just Denna familj.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

say what you need to say

2010-09-13 @ 00:57:51

Nej dra mig baklänges så tråkigt jag har det. Jag blir skyldig er pengar om ni på allvar kan kolla på bilden och inte gäspa. Omöjligt. Ikväll får jag guldmedalj i gäspning. Jag kan inte sluta. Och det allra värsta, jag har ingen som helst anledning att gå och lägga mig. Förmodligen är det därför jag fortfarande sitter här. Jag har inga planer inför morgondagen (inget ovanligt). Det finns de dagar som man kan ta det lugnt på. Och så finns det dom dagar när man aldrig i sitt liv har känt sig så rastlös som just precis då. Söndagar är en dag man kan ta det lugnt på, utan dåligt samvete. Måndagar och resterande vardagar har en tendens att blir så fruktansvärt tråkigt när man gör...ingenting. Jag klagar, samtidigt som jag inte klagar. Humöret varierar för var dag. Men en sak är då solklar, jag är sjukt tacksam för dom vardagar när jag faktiskt har någonting inplanerat.

den akustiska versionen på what's the point och ytterligare en gäspning.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

frågan om framtiden

2010-09-09 @ 00:37:48

"När du blir stor så kommer du att bli en sån där svinkänd och mäktig advokat
som får bankrånare fria hur lätt som helst genom att åberopa felande teknisk
bevisning och hörsägen. Du kommer att tjäna miljoner på att ta dig an serbiska
klanledare anklagade för folkmord och rumänska mästerrymlingar."

188 800 gjorde min kväll. Vi säger godnatt där.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Sept. 7, 2010

2010-09-07 @ 15:39:57

Någon bad mig att uppdatera min blogg. Jag har egentligen inte som helst lust. Jag är inne i en ordentlig svacka. Allt med usa får en inte att må bättre. Jag skrattar när jag tänker efter. Åka iväg i september. Inte en chans. Samtidigt blir jag så himla ledsen. Det här är det jag vill göra. Jag har velat gjort det här så pass länge och tanken om att inte åka iväg förstör mig. Jag vill inte ha en plan B. Jag vill inte göra något annat. Jag kan inte förklara hur gärna jag vill åka. Därför vill jag inte uppdatera min blogg. Därför vill jag inte göra någonting annat.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

bara ord

2010-08-29 @ 20:04:29

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

woop woop

2010-08-29 @ 00:53:17

Om någon säger; Rebecka, ska du med på en sista minuten? Så skulle jag inte tvivla en sekund. Bara så ni vet menar jag. Jag säger inte detta till ett par specifika personer, men nu vet ni iallafall. Mer än så hade jag inte att säga.

Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Noll noll trettionio

2010-08-25 @ 00:39:59

Jag har hittat min svaga punkt. Placera mig framför animal planet och jag lovar att grina i timmar. Jag kan blir något så fruktansvärt känslosam ibland. Det är meningslöst att spendera energi på att klaga på människan, för det jag gör nu gör ingen skillnad för någon där ute, samtidigt är det svårt att låta bli. Utan att låta dramatisk och fånig är det helt sjukt hur mycket skada en person kan ställa till med, för någon annan som är helt hjälplös. Ett jobb som skulle kunna få mig att känna mest tacksamhet är det jobb som människorna på animal planet utför. Helt klart.

Men mitt i all denna sorg kommer jag dock och tänka på dagens inköp, och blir då genast en miljon gånger gladare.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()